tb.blogg.se

Halli hallå gott folk!

Innan jag i somras hamnade där jag hamnade så tyckte jag väl att ”gå in i väggen” inte var någon större grej, det var väl bara att resa sig och gå vidare. Korkat och inskränkt? Absolut! Visste jag bättre? Nix! Naiv? I allra högsta grad! Jag var och är absolut inte ensam om den inställningen, det har jag fått veta efter det senaste halvårets dåliga mående. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara ett smärre helvete att hamna i den situationen, då menar jag inte p g a Försäkringskassans inhumana behandling av människor som redan befinner sig i ett extremt nedsatt mentalt tillstånd! Nej, utan för att man är totalt oförmögen att försöka göra någonting som kräver någon som helst ork att fokusera på något som man i vanliga fall kallar för väsentligt. Bara att försöka läsa tidningen på morgonen kunde vara ett näst intill oöverstigligt hinder, för att inte tala om att tänka tanken att göra något arbete med huset eller på tomten. Den tanken kunde få mig golvad i ett par dagar samtidigt som det dåliga samvetet bara växte eftersom allt som jag hade föresatt mig att göra med huset under sommaren inte blev gjort, gjorde att jag mådde ännu sämre. Det var en nedåtgående spiral som kändes omöjlig att bryta.

Nu när jag hör folk resonera om att det bara handlar om slöhet eller lathet och att ”gå in i väggen” bara är påhitt så önskar jag verkligen att de fick känna på detta ”tillstånd” under några dagar för att förstå vad det gör med en. Jag hade definitivt haft en annan inställning tidigare om jag hade haft en aning om hur det är. Jag tror att flera personer som känner mitt vanliga jag fick sig en tankeställare när de såg mig i det näst intill apatiska tillstånd som jag befann mig i under de första veckorna av min ”sjukdomstid”.

Det är absolut inget som jag vill uppleva igen men jag vet också att det är oerhört lätt att trilla dit igen om man inte sköter sig. Åtminstone jag känner att jag ligger nära gränsen för vad hjärnan klarar av, hela tiden. Frågan är om jag någonsin kommer att komma tillbaka till mitt tidigare jag? Troligtvis inte. Jag kommer nog alltid behöva gå varligare fram än vad jag gjort tidigare i livet. Det behövs verkligen inte mycket mentala påfrestningar för att hjärnan ska närma sig kokpunkten. Vissa dagar kan jag både träna, veckohandla på ICA Maxi, gå en långpromenad och ha gäster på kvällen. Ibland kan det räcka med att handla för att jag inte ska må bra och andra gånger är det så illa att jag inte kan ta en promenad och träna på gymmet samma dag utan att näst intill bryta ihop av mental utmattning. Jag har helt klart lärt mig att känna vilka begränsningar min hjärna har, något som jag inte hade en aning om tidigare och inte heller brydde mig särskilt mycket om eftersom jag tyckte att ”gå in i väggen” var rent jävla bullshit! Jag kan låta meddela att jag inte ser det på det viset längre, för nu jag sitter med facit i hand på vad mental överbelastning kan leda till!
Var smarta och lär er av mina misstag, tänk efter före och bränn inte ljuset i båda ändarna för då kan det leda till mycket otrevligheter. Undrar ni något så fråga mig, jag svarar gärna om det kan hjälpa någon att slippa gå igenom det jag just nu går igenom.
Hälsningar från en som har fått lära sig den hårda vägen!

Over and out!
”TB”