Sköna walesare och mobilbyte!
Halloj på er! Jag får väl börja med att be om ursäkt för den extremt dåliga uppdateringen, jag kan bara skylla på fotbollen. Är det inte Åsas damer så är det EM-matcher eller Blåvitts dito!
I onsdags spelade vi hemmamatch mot IFK Fjärås med Åsa, därefter var det hem, för att för en gång skull försöka komma i säng lite tidigare, eftersom det ändå inte var något spel i EM då. Jag kan meddela att det inte gick riktigt som jag hade tänkt mig. Klockan hann bli över 11 på kvällen innan jag äntligen kom i säng. Igår var jag på Gamla Ullevi och tittade på Blåvitts match i Europa League-kvalet, därefter fort hem till TV:n för att titta på en EM-matchen mellan Polen och Portugal. Den gick ju givetvis till förlängning och straffar, vips så var klockan midnatt.
Blåvitt mötte ett lag från Wales. Fråga mig inte hur deras namn uttalas för det är ingen idé, man måste nog vara infödd walesare för att knäcka den gåtan, men det stavas Llandudno. Jag har i alla fall förstått att det inte uttalas som det stavas, sen är det upp till er att göra ett försök att få det rätt. Lycka till säger jag!
För övrig så spelade vi 2-2 mot Fjärås i onsdags och får väl vara ganska nöjda med vår match. Blåvitt å andra sidan vann lekande enkelt med 5-0, siffror som kunde varit minst det dubbla om de hade hållit uppe tempot. Det kändes nästan som om de inte ville förnedra sina motståndare och därför nöjde sig med 5 mål!
Walesarna är bara halvproffs, vilket betyder att de hade vanliga jobb vid sidan av fotbollen. Någon var lärare, en annan elektriker o s v. Det var deras första äventyr ute i Europa och det verkar ha varit en stor upplevelse för dem. De var sköna snubbar som inte var svåra att gilla, vi i klacken gav dem de applåder vid byten och när de gjorde bra insatser, vilket de gillade. Jag kan låta meddela att det väldigt sällan att ett bortalag får ta emot publikens hyllningar på Gamla Ullevi.
Normalt spelar Llandudno inför en publik med max 400 personer, även om det var glest befolkat på Gamla Ullevis läktare så var det ändå drygt 6000 åskådare på plats, vilket gjorde starkt intryck på gästerna. Jag såg att deras lagkapten tittade upp mot Kommandobryggan (Blåvitts klacksektion) och kunde nästan inte fatta att spelade inför en sådan ljudkuliss, då var det ändå ganska lågmält på läktarna, mot vad det brukar vara! Efter matchen kom de fram till oss och tackade för matchen och fick motta jubel och applåder, vilket de verkligen uppskattade. Det var väldigt roligt att få vara med och ge dem den upplevelsen. Senare sade de till tidningarna att det var det häftigaste de hade varit med om. Det är ju ändå vad fotbollen i grund och botten handlar om, kärlek till sporten och kärleken till ett lag! För övrigt hade de med sig en liten tapper skara landsmän som följde med sitt lag från Wales för att stötta sina hjältar. Häftigt!
Vissa personer älskar att köpa nya smartphones, det gör inte jag! Därför var det en stor sorg för mig, när jag mot min vilja, tvingades att byta mobil. Visst kan man föra över det mesta från den gamla till den nya på ett ganska enkelt sätt, men det blir ändå en massa efterjusteringar som man måste hålla på att pilla med för att få telefonen att bli så som man vill ha den. Jag vill ju att den ska bli så lik den gamla som möjligt, det gör det lättare att hantera den. Nu bytte jag till en nyare modell men samma märke och operativsystem, så det gick ganska bra, men det tog ändå lång tid och många justeringar innan jag kände mig hemma.
Nu när jag har fått ordning på den nya ”smatisen” så kan jag uppskatta bytet. Det är ju alltid lite nya finesser på den senaste modellen, utvecklingen går ju framåt och det händer en del inom tekniken på två år. Min nya arbetskamrat är t ex vattentät i upp till en timma på ca en meters djup. Bara en sådan sak, det skojar man inte bort i första taget!
Jag vet inte om ni tycker att två år är en kort eller lång tid, men med tanke på hur mycket som jag använder telefonen i jobbet är det fanimej ett under att den håller så länge. Misstolka mig inte, jag är inte vårdslös med den på något sätt. Jag är galet försiktig och noggrann med mina ”smartisar” men den får verkligen slita ont. Vissa dagar på jobbet så tycker jag inte att jag gör något annat än att prata i telefonen. Det går t o m så långt ibland att det känns som om jag har Handsfree-enheten i örat när jag går och lägger mig. Måste vara någon slags kontorsskada för jag upplevde aldrig att det kändes som om jag hade skiftnyckeln i handen när jag gick och lade mig, när jag jobbade som rörläggare. Herrens vägar äro outgrundliga!
Over and out!
”TB”
